Min första kärlek, skulle man nog kunna påstå.
 Trots att det är något år sen han lämnade oss nu, så tänker jag på honom nästan varje dag. 
 Men vi fick 13 år tillsammans.
  
 Det är nästan läskigt hur stor plats vissa djur och människor får i ens liv... 


 Dagen han dog kommer jag aldrig glömma.
 Mamma hade varit och hämtat mig hos Anton, och hon sa att Melker inte mådde så bra när vi satt i bilen påväg hem.
 Eftersom Melker älskade persilja, så svängde vi in på en mack vi passerade för att se om det fanns någon att köpa där, men det gjorde det inte.
 Dom hade dock en baugett med köttbullar, rödbetssallad och en liten pesiljekvist ovanpå. Den tog vi.
En persiljekvist för 38:-.

 När vi äntligen kommer hem så ligger han i sin bur, och vill inte komma fram.
 Jag lyfter upp honom och sätter mig ner på golvet.

 Där sitter jag med honom i famnen. Och klappar, klappar och klappar. 
 Tills han tar sitt sista andetag.