Det gör orden med. 
 
 Det enda jag har att säga är; varför? Förklara det för mig och jag lovar dig ett nobelpris i smarthet.
 Jag ska inte säga något mer, för jag blir så .. jag vet inte.







När jag ändå är här och skriver så kan jag ju säga att ... Jag pluggar kemi så att man snart ser reaktionsformler, bindningar och oxidationstal i ögonen på mig.
 Skrivkramp och helvete.
 Jag hatar kemi, av hela mitt hjärta. Det här får gå som det går. Kanske läser jag kemi a någon mer gång, men klarar jag det inte nu, kommer jag inte bli ledsen. För det här är helt jävla obegripligt.